15 april 2015

Den 15 april kl. 20.57 föddes en fantastisk liten pojke, 4365g ren perfektion med ett mått på 51cm från spretande tår till knoppspets.

Lyckotårarna forsar fortfarande. ❤️

   

BF+10

Helt obegripligt. Vi har gått över 10 dagar.

Jag var helt övertygad om att den här lilla bebisen skulle komma flera veckor för tidigt. Äldste sonen kom BF+och yngsta BF-7, att jag skulle gå över mer med tredje än första har inte funnits i min värld. I vecka 39 var vi redo, väskan var packad, alla var friska, jag var taggad, allt kändes verkligt och jag längtade något så oerhört. Sedan kom vecka 40 och mannen blev dunderförkyld, jag tänkte att det kanske vore bäst om bebisen väntade lite. Vecka 41 var en lång pina. Varje timme var en plåga. Huvudet skrek konstant ”kom nu bebis!” och jag kunde inte ta mig för att göra någonting annat än att vänta. Det hade gått att göra en mindre sjö av alla mina tårar. Nu är vi i vecka 42 och allt börjar kännas obegripligt. Jag känner mig inte alls taggad inför en förlossning längre, det känns som om det aldrig kommer bli av. Flera gånger om dagen är jag övertygad om att jag inte är gravid. Nästa stund gråter jag för att det känns som om jag förlorat något jag håller kärt. Nätterna är hemska, vaknar tio gånger om och måste känna sparkar för att vara säker på att bebis mår bra. Det börjar tära på mig. Har fått för lite sömn under så många veckor att jag knappt minns hur jag brukar må. Vill så gärna kunna springa med pojkarna när de cyklar, busa och orka vara den vanliga mamman. 

Träffade en läkare i torsdags som babblade på om hur mycket bättre det var om det kom igång naturligt, fin fint, men det hjälper inte mig. Jag har läst varenda skräckhistoria om mammor som förlorat sina barn i magen. Det knäcker mig. Pendlar mellan att gråta av oro till att tro att graviditeten var en illusion. Ena stunden vill jag åka ner och sätta handfängsel runt sjukhusbädden, andra stunden är jag övertygad om att allt var en dröm.

Snälla lilla bebis. Kom ut frisk och kry nu! 

Universeum

”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” – den som myntade det uttrycket hade INTE passerat BF med 9 dagar. 

Jag är en ”hysteriskt-väntande-enorm-mamma” och därför var hela familjen överens om att det var hög tid att aktivt motarbeta den hysteriska delen. ”Hur gör man det?” undrar du nu, och det ska jag naturligtvis tala om för dig: Man åker till en plats där man med lätthet kan hänga upp besvärliga barn på väggen.  

Eller också lockas man mer av spänningen i nätet, finns det en jättespindel eller inte? Vem vill inte veta det (till varje pris)? 

 

Hur som helst, det var väldigt, väldigt, skönt att fokusera på något annat än bebis-väntan. Killarna hade jättekul, de kunde knappt bärga sig och påminde emellanåt mer om raketer än vad raketerna på rymdavdelningen gjorde. Sviiiiiiiissssshhhh 👀💨 

Färdigbakad

Är i vecka 37+3 idag pch bebisen räknas som klar. Färdigbakad. I flera veckor har jag räknat ner dagar och hoppats att bebis ska titta ut tidigare, men nu när det verkligen börjar närma sig känner jag mig inte lika redo. Det ligger en hög med lakan, kläder och andra bebistillbehör och väntar på att bli tvättade, jag har inte hunnit packa bbväskan, jag måste köpa fler mjukisbyxor etc etc. 

Bebis får gärna stanna kvar i magen en stund till. Kanske inte till vecka 42, men gärna lite till. Det börjar bli otympligt och en gnutta besvärligt att släpa runt på magen, svårt att komma förbi saker och omöjligt att ta på strumpor (nog för att det går, men det är svårare än att göra akrobatiska volter). 

Det är högst 31 dagar kvar tills vi har en bebis. 31 dagar är ingenting och samtidigt jättemycket. 

Dom riktiga bullarna i ugnen har kommit ut i alla fall, så nu ska det frossas! 

Mössa till liten newbie



Lunch med mage

Fick en chock igår när jag gick förbi spegeln på lunchstället, min mage börjar verkligen bli stor! Vi har ändrat om en del här hemma de senaste veckorna och just nu har vi ingen helkroppsspegel så jag hade ingen aning om att jag blivit så stor. Var tvungen att knäppa av en selfie för att kunna förstå att det var sant. Tänk att alla andra har sett hur stor jag är, men inte jag själv. Inte undra på att jag har svårt att ta mig in mellan bord och stolar. Det börjar närma sig nu, vi går in i vecka 35 imorgon. 

Kavaj: Zara | Linne, byxor: HM | Sjal: Matthew Williamson för Lindex 

Handgjord mobil och giraff

Jag dör söthetsdöden. Tur att jag inte behöver kunna virka själv för att ta del av konsten, nature zoo fixar det åt mig. Jag skulle kunna häva ur mig en hel del adjektiv för att förklara hur söt jag tycker deras kollektion är, men det ser ni själva.

Hoppas giraffen blir en kramfavorit!



En baddare till känslostorm

Idag besökte vi simhallen och äldste sonen tog sitt första simmärke; den gröna baddaren. För att få märket var han tvungen att doppa öronen och hakan i vattnet 5 gånger, samt blåsa ut under vattnet 5 gånger. Det gick galant (även för mig som fick visa hur man skulle göra) och efteråt var vi båda stolta över prestationen. 

På väg hem stannade vi till på BK för att fira. Tv:n på väggen visade reklam för mjukglass med chokladtopping; mycket chokladtoppning som flöt ner över glassen… Åh, det såg så gott ut! Men när jag väl fick glassen kände jag att tårarna var nära, det var nästan ingen chokladsås på. Jag försökte samla mig, men tårarna fortsatte bränna. Jag viskade till min man att det var för lite chokladsås på och som tur är känner han mig tillräckligt väl för att känna igen när mitt gravida-jag håller på att knäckas. Som tur var ordnade han så att jag fick mer chokladsås och allt kändes genast bättre igen. 

Det är något särskilt med maten när man är gravid, jag hade samma traumatiska upplevelse när jag fick ”fel” bulle för några veckor sedan… Det känns som världens undergång och efteråt kan man omöjligen förstå varför.